För ett tag sedan lyssnade jag på en fängslande dokumentär på Sveriges Radio. Den handlade om Peter Rätz, som rekryterats av svensk polis för att agera infiltratör bland de kriminella MC-gängen i Sverige och så småningom även bland den ryska maffian. Ett uppdrag som till en början lockade, med all den spänning det innebar. Tänk vilken möjlighet, att få vara en svensk James Bond.
Till en början går det fantastiskt bra för Peter och han får bl a vara med om att upplösa ett av de tyngsta kriminella MC-gängen inifrån. Men ganska snart inser Peter Rätz vilken fara han utsätter både sig själv och sina anhöriga för. Det är en väg utan möjlighet att återvända som han gett sig in på.
Till slut blir han avslöjad. Sedan dess lever han under ständigt dödshot. Det finns en prislapp på hans huvud och han känner sig sviken och övergiven av svensk polis. Hela sitt liv kommer han tvingas leva gömd, i hopp om att aldrig bli identifierad.
Och mitt i allt detta kan jag inte låta bli att tänka: jag känner igen det här! Jag tänker på Jesus och inser att det är ju precis SÅ det måste ha känts. Den stora skillnaden är bara att Jesus var medveten om – redan från början – att detta skulle kosta honom livet. Annars är likheterna många:
• Hans uppdrag var att rädda folket, rädda människorna.
• Han var god och hade goda avsikter, men när det kom fram vem han var (eller sa sig vara) så fick han en prislapp på sitt huvud.
• Det gick inte att säga vem som var vän eller fiende, han blev sviken av en av sina egna lärjungar.
• Han upplevde sig sviken av den som gett honom uppdraget. På korset utropade han: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Vi kan läsa om de stora händelserna i Jesu liv, men vi glömmer så lätt stunderna när han var själv med sina tankar. Alla känslor som rusade genom hans tankar. Känslan av att någon hela tiden var ute efter honom. Och så, till slut, kommer dagen när han blir tillfångatagen, misshandlad, hånad och avrättad. Jag hoppas innerligt att det är här som liknelsen mellan Jesus Josefs son och Peter Rätz upphör!
När vi läser om Jesus sista dagar innan han avrättas har vi facit i hand. Vi vet att det väntar en uppståndelse och det visste han också. Självklart måste det ha varit en tröst! Vi vet också att resultatet av hans uppdrag innebär kärlekens största seger och det visste han också. Självklart var det detta som gav honom mod att fullfölja. Men det ändrar inte på hans situation, ständigt medveten om att hans sista stund kommer allt närmare. Som han själv sa: ”Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud”, (Matt 8:20, Bibel 2000).
Han visste varför han kommit. Han visste vad det skulle innebära. Han gjorde det för dig och mig!
Tobias Wahlström, ungdomspastor